Förstår faktiskt inte vad problemet är med mig ibland. Fick jag ingen uppmärksamhet när jag var liten, eller vad är problemet? 

När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag mig som den skrikiga jobbiga ungen som tog all uppmärksamhet från mina äldre, snällare syskon. Varför är jag då en sån attentionwhore när det gäller killar? Jag älskar uppmärksamheten och komplimangerna de ger mig, till hundra procent. (Nu ska du inte tro att jag ständigt har killar efter mig, cause that's not true) Om jag märker att en kille gillar mig, så är jag hellre gullig mot honom och då antagligen ger honom falska förhoppningar, istället för att säga sanningen från början. Det är liksom mitt sätt att få kärlek. Men hur hemskt är det inte?! Jag är för rädd för att bli kär i någon, så jag suger åt mig all kärlek jag kan få på avstånd av andra. Skäms lite över mig själv.

Kanske borde jag bli tusen gånger mer osjälvisk?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God morgon. Eller ja, goddag? Middag? Gick upp illtidigt idag för att kunna jobba klart så jag kunde följa med min bästa vän & våra baldater och prova kläder till dem. Men så svarar hon självklart inte på mobilen nu, så jag blir hemma istället.   ...

Jag tror jag har träffat the one. Mr Darcy. Fast han ändå är så långt borta, på ett så omöjligt vis. Knäppa kvällskänslor. ...

   Nu har jag svidat om till mina myskläder. På kvällens program är det en hemmakväll med min hemkomna syster och hennes nyfunna pojkvän!  ...

Idag har jag haft sjukt tråkigt och tittat på massor av tutorial videos på hur man sminkar sig, typ som Marilyn Monroe. Resultatet blev en mängd cambilder. Här är resultatet, hahaha.               ...

Har precis pratat med en väldigt fin tjej, som har varit med om exakt samma sak som mig. Träffat en kille som är intresserad, vet inte riktigt vad man känner, men satsat, känt något, blivit sårad. Mår dåligt i hjärtat när jag ser att hon går igenom e...